Förra söndagen var jag själv i simhallen med alla mina tre små grabbar. Min fru jobbade och vår äldsta son har simskola på söndagar. Min första tanke var att fy fan vad jobbigt med tre ungar i simhallen tjutandes och tjatande. Jag skiter i att åka, det blir för jobbigt. Men en vuxen person som man är och att man känner ansvar för att äldsta pojken självklart ska få gå på simskola så började jag packa en stor väska. Då jag är en man och inte har full koll på var alla saker i hemmet finns blev jag tvungen att ringa min fru och fråga vart badbyxorna fanns. Jag borde ju såklart veta var mina barns badbyxor finns, men sanningen är jag verkligen inte visste det. Packningen måste jag väl säga är den jobbigaste biten med att göra saker, barnen är upprymda till tusen och är som tre små virvelvindar runt benen, pappa blir irriterad över att ingen är still och lätt irriterad som jag är börjar jag svettas som en gris och tankarna är tillbaks. Det är nog ingen bra idé.

Färdig packade och efter lite mer bråk om vilka kläder som man måste ha på sig för att det är ju inte sommar än, så man kan inte bara ha t-shirt på sig. Man måste även ha en jacka när man går ut, så packas de tre små trollen in i bilen. Men innan de packas in är det golden leage tävling ner till bilen för att nudda den först och skrika högst att jag sitter fram. När det är uträtt att mellan grabben får sitta fram på vägen dit och äldsta killen får sitta fram på vägen hem, så kan jag spänna fast alla tre.

Framme vid simhallen så hinner jag knappt öppna dörrarna på bilen förrens alla tre har en ny Golden leage tävling till dörren på simhallen. Skulle jag inte haft barnlås på dörrarna skulle de nog hoppa ut i farten för att komma först.

Den jobbiga tanken som fanns i mitt huvud börjar sakta försvinna när det går jätte bra att byta om till badkläder, alla kan duscha tillsammans innan vi går ut i simhallen och med puffar på armarna blir det inget klagande.

I simhallen går allt som en dröm, hur kunde jag tänka på att det skulle bli så jävla jobbigt. Känner redan att det kommer bli en toppen dag med mina barn i simhallen. Äldsta sonen som tror han kan simma skriker bomben och hoppar i som han var en elitsimmare. Men med en blandning med hundsim och riktiga simtag så tar han sig till kanten. Jag sätter på honom en simdyna runt magen och berättar att han är tvungen att ha den hela tiden för pappa är själv här idag. Så med en 3, 5 och 7 åring i simhallen funkar riktigt bra. Vi går och sitter en stund i bubbelpoolen och jag känner mig jätte stolt som pappa och att vara där med alla mina tre små grabbar själv!

Efter simskolan är slut och vi badat ytterligare en stund så duschar vi och byter om. Då de två äldsta grabbarna duschar först och torkar sig själva, så går de till vårt skåp som jag innan satt ett hänglås på med kodlås. Jag vet att jag snurrade alla siffror väl, men efter någon minut när jag står och tvålar in min minsta grabb så kommer båda tillbaka och säger.

- Vi fick upp låset pappa, 1    9   7 var det!!!

Vad fan tänkte jag, är dem även mäster tjuvar också!.. eller var det ren flyt ;) När vi bytt om så fick de tre jätte duktiga grabbarna var sin klubba, eftersom jag kände att det var jag som var problemet inte barnen…

Sitter vid mitt skrivbord på jobbet med riktigt hög musik i lurarna och försöker tänka mig bort från detta ställe. Ibland känns det inte alls roligt att vara på jobbet, och då jag driver ett ganska nytt företag jämter detta heltidsjobb vill jag hellre vara där. Mina tankar är där mest hela tiden, så frågan är om jag gör ett bra jobb här. Då jag har massa måsten på mitt jobb så syns det om jag inte jobbar, så jag gör nog ett bra jobb. Jag är inte personen som skiter i saker, man vill ju inte stå där och inte gjort sitt jobb när man har möte flera gånnger om dagen och ska presentera vissa saker.

Tanken som ofta kommer i min lilla hjärna, och som jag nog delar med resten av världen är att tänk om man vann en jävla massa penger eller 25 000 kronor i månaden i 25 år. Fan va skönt det skull vara, kan tänka mig att ni som läser detta nu har ett litet smile på munnen tänker Mmmm...

 Inte vinna pengar bara för att sätta sig i soffan resten av livet, men kunna hålla på med vad man vill. Jag själv skulle ju vilja driva mitt egna företag utan att känna ångest och press på att få ihop pengar varje månad så vi verkligen klarar oss. Man är ju liksom inte själv längre, det finns människor som jag liksom har ansvar för. Då vill man ju inte komma hem den 25:e och säga att det blev visst ingen lön den här månaden.

Nu är klockan snart tolv och min lunch är snart slut, klockan 15.00 slutar jag idag, då drar jag vidare till mitt egna företag som jag hoppas hoppas hoppas kunna leva enbart på inom en snart framtid. Min dröm att driva eget skulle givetvis inte ens varit nära om jag inte haft världens bästa fru som ställer upp på mig! Det heter väl att bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna, nu är ju jag inte framgångsrik. Men då måste ju min fru vara ännu starkare.

Nu är klockan tolv och jag ska börja arbeta igen, vet inte vad jag skrivet här över känner jag. Blir att gå in och läsa det själv när jag sparat det!

Morgonen börjar 06:30 med att fyra av fem familjemedlemmar ligger och trängs i 160 sängen. Det måste ju tilläggas att det kunde varit värre då det fanns en tid man vände huvudet för att med dimmiga ögon se att klockan verkligen var 05:12 och tablån för nyhetsmorgon var ett bra tag kvar till. Klockan på tv skärmen kändes verkligen som om den gick saktare när den skulle ta sig från sexan till tolvan. Kan det vara så att tyngdlagen gör att klockan går saktare uppåt… Tankar den tiden på dygnet är lika dimmiga som ögonen.   Mamma & pappa har fått ligga själva i sängen många nätter tillbaka i tiden. Men i samband med nya flytten så har läget blivit annorlunda. Pojkarna saknar sina gamla kompisar & dagis, vad gör inte föräldrarna för att barnen ska må bra. Men att man ligger som en skjuten kråka i sängen själv gör ju inget. Att man inte har någon energi till arbetsdagen eller inte heller när man kommer hem och familjelivet ska blomma som på film. Det är ju inte lustigt att alla kändisar ser fräscha & utvilade ut när de har en ständig barnskötare. Men det syns ju självklart inte i alla dessa tidningar med 300 bilder på lycka & glädje. Förutom när det har gått lite snett & barnskötaren har gått in i fel sovrum.

Tillbaks till vår svenska morgon & man försöker få en halvtimme extra sömn genom att sätta på en av hundra barnkanaler som finns. Man får ju inte somna, ligga liksom med ett öga öppet. Öronen bedövas av mellan pojken som är fyra år som dör om han inte får frukost snart.

– Tom då pappa, vill ha fjukost nu… kom då, kom då… jag dör om jag inte får fjukost.

Samtidigt måste ju minstingen två och ett halvt år ta äldsta pojken sex års bilar eller det kan ju vara vad som helst, så blir det bråk och skrik som om sista droppe blod snart droppat ur kroppen. Jaha, det blev visst ingen extra sömn idag heller. Upp & försöka hitta kläderna man lagt någonstans klockan halv tolv halvägs i koma igår kväll för att man måste passa på att vara uppe när barnen somnat. Man måste ju få lite egentid och tid tillsammans med sin fru. Att det påverkar morgondagen genom arga blickar vem som ska få ligga kvar lite och vem som får gå upp ta på sig kläderna ligga halvdöd i sackosäcken. Småtitta lite på pokymon eller clifford när ögonlocken öppnas för att skanna av området om alla barn fortfarande är kvar i samma rum.  Om inte får man lyssna efter skafferiljud eller om övriga lådor och skåp som gör ifrån sig ljud.

Klockan har blivit 08:15 och den lyckliga mamman eller pappan som fått sovmorgon blir väkt av en figur likt en form av en sackosäck. Kaffet doftar nybryggt och är ett måste för att få den energi som behövs och för att inte få en dunkande huvudvärk. Frukosten är dukad på bordet och man hoppas att slippa torka mjölk eller dylikt det första man gör när man har satt sig ner. Men ett visst lyckorus går genom kroppen att få komma till ett dukat frukostbord. För mig en kärlekshandling, men för många antagligen bara en dukad frukost. Man får se det lilla i allt när varje moment är ett krig som måste vinnas mot tre små fiender som gör allt för att sabotera en planerad plan. Man kan väl säga att det är tre utbildade generaler i modern krigskonst.

Vem ska få filen först, den stora frågan? Ska man verkligen behöva ha en planeringslista för alla moment som finns under en dag eller ska de små generalerna få finna sig i att filen som hälls upp sist faktiskt smakar lika gott som den första. Varje morgon vet man att sitta vid bordet är en dröm som kommer uppfyllas när barnen flyttat ut hur lyan. Man springer som en förvirrad betjänt runt bordet och ta upp beställningar som ändrar sig var tredje sekund. Mellan pojken fyra år skriker rakt ut när äldsta pojken får fyra rice krispies mer i sin talrik. Vem har lärt dessa små krabater att tävla om allt. Är det verkligen pappa som skriker framför La liga på söndags kvällen.  Eller ligger det långt in i ryggraden i DNA skruven. Man undrar ju vart vissa beteenden kommer ifrån. Att bli doktorand i beteenden är ju inte vad man känner för en förmiddag som denna. Eftersom vi inte har någon dotter kan vi ju inte jämföra om flickor är likadana. De två sista barnen har varit sena med sitt tal, och det yttrar sig i att alla svar man får är öronbedövade skrik som är på gränsen att bara hundar hör. Så istället när frågan om André vill ha mjölk skulle vara nej blir det ett tyranosaurus rex vrål av högsta klang. Standard när alla måltider serveras är ju att någon av de små generalerna vippar ut ett glas med någon flytande dryck i. Men idag blir som att vinna på triss, inget skurande. Toppen på allt är ju att efter femtusen tjat i örat från Mellan pojken att han dör om han inte får fjukost äter två skedar fil och en tugga på mackan man gjort. Jag kunde legat kvar och fått lite mer sömn, eftersom ungen inte skulle dött om han inte fått frukost. Ett tappert försök att – Du får sitta kvar tills du ätit upp allt du tagit åt dig och tjatat om, vänds till ett pust när äldsta pojken skriker att Lill pojken har hans bil igen. Jaja, nästa gång ska du fan äta upp din mat efter att du tjatar ihjäl pappa. Så har mellan pojken utnyttjat sin utbildning i modern krigskonst igen.

Äldsta pojken är den duktiga killen utav de tre som verkligen hjälper till och duka av efter familjen ätit. Mellan pojken är en liten stöddig 15 åring känns det som, inte ens ett baseboll trä i skallen skulle få honom att förstå. När man av ilska tar tag i honom som ”inga andra föräldrar gör”, skrattar han oss i ansiktet som om han vet att han kommer vinna fajten även om hela världen skulle vara emot honom. Hur gör man är frågan som kommer upp nästan varje dag. Alla dessa program och tidningar hur man ska vara som förälder, men ändå misslyckas man. Är man den sämsta pappan och mamman på jorden. Alla andra verkar ju ha det så bra. Glada och välstädat när man kommer på besök. Ett stort svensk tabu att säga att man har det jobbigt som fan, och man inte har någon kontroll på vad man gör. Men man gör väl så gott man kan tycker jag, alla kan ju inte vara familjen Beckham som ser ut att vara den perfekta familjen. Skulle vara kul att vara big brother en dag i deras liv hemma i slottet och se om det verkligen inte är som hemma hos mig. Posh på alla fyra illröd i ansiktet av ilska i fullt shå och torkar mjölk från stolar och golv. En trött David med t-shirten bak och fram med en dunkande huvudvärk för att han sovit som skit med alla ungar i sängen. Skulle det inte vara skönt som fan att se, vi är nog inte så ovanliga föräldrar ändå. Men det är ju det som är grejen med stjärnor. Att man ska få se en fasad som inte existerar.

Sitter här runt klockan 00:36 och funderar hur allt började med pappa, mamma och tre små grabbar. Det var ju inte så många år sen. Helt plötsligt är man en stor familj på fem personer & en hund.

Det började väl med att min fru har läst i en tidning att det där med p-piller kan ta några år innan kroppen kan ställa om sig till att vilja ha barn. Och det står ju mycket i tidningar som man blint tror på är sant. Eftersom vi båda ville bli unga föräldrar och nu var 22 & 24 år, så javisst, självklart ska du väl lägga av med p-piller då. Men troligt nog blev det nog en fullträff samma natt. För ca nio månader efter kommer ju vår första son till världen.

Graviditeten var hur lugn som helst. Inga kräkor eller besatthet av konstiga matvanor som man hört talas om. Kändes knappt att vi skulle ha barn, efter typ fem månader när magen började liksom se onormal ut. Men jag själv var ju kaxig och självsäker hela vägen igenom graviditeten att jag skulle vara världens bästa pappa och varit beredd på detta hela livet. Men så skulle det ju inte riktigt bli. Det liksom förändrades då min fru säger till mig att värkarna nog har börjat. Hämta en klocka så vi kan se hur långt det är i mellan värkarna. Jag springer som en galning genom alla rum efter ett tidtagarur, penna och papper. Man måste vara riktigt säker på att man sett rätt och skriva också. Redan nu känner jag va fan har vi gett oss in på, men man kan ju liksom inte banga ur nu. Bara ta sig i kragen och vara en man. Vad nu idealet för en man ska vara vet jag inte riktigt, men det har man ju också läst i tidningar.

Jaha, nu var det dags att åka in, hjärtat pumpar på för fullt för att förbereda komma skall. Och vad som måste tilläggas är ju att jag själv som person var en kille som var rädd för allt nytt med tillhörande torgskräck. Väl framme vid akutmottagningen parkerar vi bilen på akutparkeringen och ställer oss i akuthissen mot en helt främmande värld. Den underbara känslan man ska ha genom alla dessa berättelser finns alla fall inte i min kropp vid detta tillfälle. Och genom min nervösa och livrädda blick på livet förbättrar jag väl inte min frus nerver heller.

De två första förlossningarna genomfördes med ryggmärgsbedövning och kändes som att sitta på toa och ta en vilskit från en pappas synvinkel., om man jämför med den tredje förlossningen som blev helt utan bedövning genom att en barnmorska på BB var arrogant och jävligt tjurig. Inte lyssnade på oss när vi förklarade att de två tidigare förlossningarna gått jätte fort. Och till och med den andra förlossningen föddes vår mellan kille nästan i toaletten, men räddades av en barnmorska som var raka motsatsen mot den i tredje förlossningen. Vi hade då tio mil till lasarettet och väl inne var min fru öppen 3 centimeter. Vi blev tvungen att göra ett extra ultraljud för att frekvensen på barnet var låg. Och när det var gjort hade det gått en & en halv timme och vi skulle få åka hem och vänta. Vi tyckte då att vi kunde kolla igen hur pass öppet det var nu eftersom vi hade ganska långt hem och med tanke på de tidigare förlossningarna. Men svaret från världens sämsta barnmorska var att.

         -Haha..så fort öppnas det inte…

Nähä tänkte vi och man måste ju ändå lita på människor som jobbar inom yrket och ska ha den bästa uppfattningen tycker man. Vi försökte få dem att vi kunde få ett rum att vänta en timme eller två för att se om det skull gå fort som vi trodde. Men det var fullt och vi fick åka hem. Väl hemma så låg min fru i smärtor och värkarna kom tätare och tätare som väntat. Efter ca två timmar blev det illfart in till BB. Förbannad som var ganska befogat låg jag i 180km/h in till BB, körde om grabbarna som jag då samåkte med på den tiden i deras lilla Nissan Micra som bara svajande till och försvann i backspegeln som om jag körde i 1800km/h. Mitt i allt går vattnet och tur hade vi då en bil med skinnklädsel.

Väl när vi åkt upp med akut hissen och dörrarna öppnades så står där en grupp med förstagångs födeskor med sina respektive och man ser i deras ögon chocken, smärtan och nervositeten flöda. Deras tankar var i stil med, så där har jag inte läst att det ska vara. Det ska ju lukta nya rosor, bada i jacuzzi, bli masserad. Nästan som på ett spa. Men de fick se en kvinna komma ut hur hissen med blöta byxor, böjd som en motståndare som just fått en magsoppare av självaste Mike Tyson. Och helt kallsvettig med panik i ögonen för att hon vet att ryggmärgsbedövningen antagligen är körd för att en viss barnmorska har sagt att

         -Haha.. så fort öppnas det inte…

Samtidigt måste man ju hedra alla dessa kvinnor som föder barn, och även en till två gånger igen efter all den smärta som varit de tidigare gångerna. Man själv blir kallsvettig av att man är hård i magen och försöker pressa ut en stor bajskorv. Nä, hatten av till alla kvinnor världen över som föder barn.Väl inne i BB salen bekräftas det att det är försent för bedövning. Det får endast bli lusgas för din fru, man ser i hennes ögon om barnmorskan som tog imot oss tidigare den dagen skulle varit där så hade det nog stått på löpsedeln på aftonbladet att mamma strypt barnmorska med navelträng på BB.

Vad är det som får än att känna nu är det dags att sluta med nappen? Är det för att ens vänner som har en två år äldre pojke slutade med nappen när han var runt tre. Eller är det för att tandläkaren har sagt till att om ni inte pojken slutar med nappen inom en snar framtid så kommer tänderna stå rakt ut. Kanske är det båda delarna, men jag tror att man gör det när man känner sig redo att ta den stora kampen. I tankarna är kampen som än mäktig krigs scen i en storfilm. Eftersom vi har tre pojkar och alla tre inte har napp längre så blir väl kapitlet om alla tre.

När vår första son föddes tog han inte bröstet, läkarna trodde att han hade för kort träng under tungan så det blev till att åka in till sjukhuset och klippa av den för att se om han skulle ta bröstet efter det. Men det blev ju inte bättre för det, så det blev en liten tid då min fru fick mjölka fram bröstmjölk med en pump, för att sedan ge vår son mjölken i en liten fluor kopp. Och det var ju inte många droppar han fick i sig, så vi gick ju omkring hela dagarna och var väldigt oroliga att han inte skulle få i sig tillräckligt. Och när han inte var så nöjd med livet och skrek som en stucken gris ville han ju självklart inte ta nappen heller. Varje gång man försökte ge honom nappen så klöktes han. Så vår först födde son blev inget napp barn. Han blev ett barn som man gick och bar på, vaggandes fram & tillbaka. Och självklart så var det ju vårt fösta barn och man skämde ju bort honom genom att gå och bära på honom hela tiden. Det kan man ju känna nu när man har tre små grabbar som vill ha uppmärksamheten hela dagarna, att det går inte vara på tre ställen samtidigt, man får somna själv efter man sagt god natt & läst saga. Inte som med vår fösta son som man satt och klappade på huvudet varje kväll vid läggdags minst en timme i streck när han skulle sova. När man äntligen trodde att man fått honom att sova och smög sig sakta på tå ut från rummet som en äkta indian utan att höras. Så räckte det ibland att handen lämnade huvudet med en millimeter, eller att när man smög knakade till i tån för en de stora ögonen öppnades blixtsnabbt och bara med blicken sa.

-         Vart fan ska du någonstans, tror du inte jag märker att du håller på att smita. Någon indian är du inte alla fall.

 Visst är man väl inte smidig som en indian när man suttit på en hård jävla barnstol i trä jämter spjälsängen. Armarna avdomnade efter att fått hänga över spjälsängskanten en timme eller mer och benen & röven sover, sticker och värker varje steg man tar. Vem fan skulle vara som en smidig indian då? Det hela slutar med att man får sitta en timme till innan man gör nästa försök att göra sin ultimata indian imitation på hög nivå. Eller när vi tog oss mod att låta honom somna utan att vi satt och klappade honom på huvudet så armarna domnade bort. Vem har inte sett alla dessa Nanny program på tv där det tar fem minuter att få ordning på den värsta ungen man någonsin sett. Tänkt att det där ska ju vi klara av lätt och startat upp samma kväll med försök att söva den lille illbattingen utan att krusa, bara säga god natt och gå ut från rummet. Eller sätta det olydiga barnet på en stol lika många minuter som ungen är i ålder. Frågan är hur många gånger man gett upp och allt blir som vanligt igen, för man är faktiskt en småbarnförälder allt går i 100 km/h och när det blir jobbigt så krusar man för att få lite lugn och ro. Det gör ju inget om man får lugn och ro och får sova några timmar. Inte startar man ett krig vid läggdags när det pågått ett krig hela dagen.

Men tillbaks till vår första son så utvecklade han sin förmåga att få närhet i att skrika tills han spydde ner hela sängen. Och det pågick ett tag. Han kom ju på att om jag kräks så kommer dem in och tar ut mig från den livsfarliga sängen blev duschad och torkad, mamma eller pappa byter sängkläder. Då fick man ju faktiskt vara upp i säkert 20-30 minuter till samma kväll. Dem veckorna var inte så roligt, vi bodde i lägenhet då och hade ju inte tillgång till tvättmaskin dygnet runt.

Inte trodde vi att när han klöktes av att stoppa napp i munnen skulle bli ännu värre när vi för första gången skulle mata lillen med hans första puré. Kameran var framme och allt skulle dokumenteras i minsta detalj. Den minen som han gjorde när skeden gled in i munnen var inte som när pappa tar första klunken av en iskall öl på fredagskvällen efter en hård arbetsvecka. Man kunde nästan se rysningen som gick genom grabbens kropp. Det hela utvecklades till att varje gång vi gav honom något annat än välling upp till han var ca 2-3 år så klöktes han. Vi mosade baner och när jag säger mosa så menar jag mosar bananerna så inte en liten klump fanns, och hällde i massa socker för att det skulle vara gott. Men även då klöktes pojken. Så han drack välling i ett par år efter den där första skeden puré. Tack och lov idag sju år gammal äter han ju nästan allt och gillar att äta mat. Så för alla där ute som kämpar, så finns det hopp.

Vår andra pojke finns det inte så mycket att skriva om då det gäller nappen eller potträning mm. Han gav bort sina nappar till ”fiskbarnen” när vi bodde i hus vid Vättern. Inget skrik eller tjut, då var man väldigt lycklig som förälder. Han har ju sina andra sidor som man kan bli galen på, som att lägga sig för att sova på kvällen har ju varit en kamp som har känts omöjlig att vinna, många kvällar med skrik och gap från både förälder och barn. Oftast handlar det om han inte vill kramas när man säger god natt, och nar man vänder klacken till och är på väg ut ur rummet ska han kramas, blir ledsen så man går tillbaka. Men samma procedur igen, armarna i kors och tittar in i väggen. Pappa eller mamma säger att krama mig nu eller så blir det ingen kram ikväll, så väntar man i tio sekunder inget händer. Men man vet ju innan om man får kramas till slut så blir det inte än unge som ligger och skriker i en timme för att han vill kramas. Så man försöker spela hård, men går tillbaka för att krama ungen tills det blir gjort. Man vill ju inte att ens lediga timme innan måste gå och lägga sig för att orka nästa dag ska bestå av en unge som ligger och gallskriker. Potträningen med pojken gick ju inte så bra då han vägrade att sitta på pottan, men en dag när han var tre år så bestämde han sig för att inte ha blöja mer och så var det med det. Och det vart inga ner kissade sängar på natten heller. Då hans bror är två år äldre så vill ju han vara likadan som storebror och kunna samma sak som storebror. Det syns ju ganska tydligt då dem lärde sig cykla nästan samma vecka. Storebror var fem år och mellan grabben var tre år. Och så har det varit med många saker.

Tredje och minsta grabben på tre år har precis slutat med sin napp, som han inte gick utan en minut på dygnet. Såg ut som Maggie i serien Simpson med tutten som åkte ut och in hela dagarna av allt tuttande. Då tandläkaren tyckte att vi skulle försöka sluta med nappen på grund av tänderna som format sig efter nappen visste vi vad vi behövde göra, men då han var så besatt av nappen och till och med gick runt med tre fyra stycken i handen och när han sov. Visste vi att det skulle bli en riktig påfrestning när det väl var dags. Men en dag ganska nyligen strax innan jul så frågande vi vem han ville ge bort tutten till. Vi föreslog att han skulle ge bort napparna till tomten på julafton, men jag vet i fan varför man ska ge bort tutten just till jultomten. För det första förstöra hela julafton plus antagligen några dagar till efter det, nä inte under jul helgen kom vi fram till. Och när han även tänkte ganska länge och noga på vem han ville ge napparna till, och kom fram till att han ville ge bort dem till sig själv. Så blev beslutet att vi skulle ta bort dem i början på 2009. Så blev fallet och vi peppade upp oss med mod och att det skulle bli långa kvällar vid läggning mm. Men då vi tog bort napparna på morgonen och han var lite turig på dagen och när han blev ledsen för han slog sig, så blev det en lugn kväll med läggning. Efter det gick det hur bra som helst, vi som hade våndats länge för hur det skulle gå när vi väl skulle rycka bort den där nappen i munnen på pojken. Lika bra som våra förra barn hade slutat med blöjan blev det en ren repris på dem två tidigare. Han bara bestämde sig för att sluta och så blev det!

Fredags mys är något vi kör med i vår familj. Maten blir till 99% alltid tacos om barnen får bestäma, man vill ju att när det är mys med familjen ska vara en bra stund och att alla verkligen äter maten som står på bordet. Så därför tacos, visst är det gott men varje fredag är väl sådär. Men är ungarna lyckliga och glada så varför inte.

Sen fortsätter ju kvällen genom att titta på barda, men nu när barda är slut tycker ungarna att så ska det låta är jättebra, så det blir en timme framför peter sättman och co. Är det bara bra artister så gör det ingenting att titta på programet, självklart är det popcorn och lite dricka med i mys stunden.

Var hemma från jobbet igår och tog hand om mellan grabben som nu blivit mycket bättre och är idag på dagis. När min fru kom hem så åkte jag och min äldsta son ner till stan för att handla nya fotbollskor, då hans fötter växer som gräs. När jag jämnför hans gamla skor med dem nya så undrar jag hur han fick plats med tårna. Måste haft dem dubbelvikta på nåt sätt. Jag passade på att köpa en ny kostym då jag och min fru ska på brölllop i slutet av månaden. Det roliga eller sorliga i det hela är att jag köpte mig en ny kostym för två och ett halft år sen då jag själv gifte mig, och kommer inte i byxorna längre. Känns inte bra, men jag jobbar ju på att komma tillbaks i match vikt som jag skrev i inlägget träna.

Efter att vi var klara på stan så stannade vi till på ett café och gottade oss lite, känns väldigt bra att ha lite kvalitéts tid med barnen, men det händer dock allt för sällan. Rätt kul nu när den äldsta sonen är sju år och det faktist går att ha en normal konversation med honom. Känns som det var igår jag stod där livrädd på BB med min första son i famnen och tårarna rullade på mina kinder av alla känslor man kan samla ihop i kroppen. Mest var det nog rädsla för att om jag vekligen skulle klara av att vara pappa, var jag mogen nog att fixa detta. Jag vet ju att vissa kvinnor har fått förlossnings deprision, och det var det nog jag hade i två veckor efter att vår son hade fötts. På BB fick min fru ta hand om både mig och vår son, jag kunde inte sluta gråta. Jag var verkligen livrädd för att jag hade hand om ett liv. Jag gick som en zombie hemma i två veckor innan jag kunde börja bli normal igen. Nog pratat om detta, kanske kan komma tillbaka lite till livet med BB då jag har lite nerskrivet som skulle vara väldigt roligt för er att läsa.

Väl färdiga på cafét så åkte vi och handlade mat på ICA, sen bar det hemåt och kvällsmaten var på gång när vi kom hem. Efter kvällsmaten gick jag ut och gick en timme med en god vän för att vekligen hålla i min träning och mål mot min match vikt.

/3barnsfar

I söndags sprang jag spåret för första gången på ca 4-5 år, det var vekligen en upplevelse då jag väger ca 5 kilo mer nu. Tiden som kanske inte är så jävla viktig blev 12.45 och jag måste väl erkänna att jag gick tre gånger under sträckan. Eftersom det var en väldigt fin dag så var det ju inte bara jag ute i spåret, när hjätat slår 1000 slag i sekunden och hjärnan skriker att man måste stanna så börjar man närma sig gående människor i spåret. Man vill ju självklart inte stanna framför någons ögon och skämma ut sig även fast man känner att lungorna är som en vakumpackat makril. Nä, man springer som aldrig förr och hoppas man kommer runt den där jävla böjen snart så man kan smyg gå en bit. Jag vet att det låter jävligt dumt, men jag tror nog en del känner igen sig ändå. Väl tillbaka vid bilen så blev jag tvungen att sitta enstund då jag kände att jag skulle spy.

Varför i helvete är jag ute och springer helt otränad kanske många undrar. Men då jag spelat fotboll och sportat i övrigt sen jag var fyra år gammal, så är det svårt att bearbeta att man gått upp för många kilo sen man verkligen var fit. Matchvikten då jag spelade fotboll var 75 kilo och nu ligger jag stadigt på 85 kilo. Ja, jag skrev att jag väger 5 kilo för mycket innan här, men jag tycker att runt 80 är en bra vikt för mig nu förtiden. Men man mår jävligt dåligt då kläder börjar sitta som skit på kroppen och den där lilla lönnfeta magen kommer fram.

Då jag som sagt har tre små grabbar på 3,5 och 7 år, ett eget litet företag vid sidan om mitt heltidsjobb och så jobbar frugan heltid också är det väldigt svårt att hitta tid till att hålla kroppen igång. Jo, tid finns men man vill ju sitta still några timmar om dygnet. Är man inte utvilad så blir man en tjurig man och en väldigt grining pappa, och det är ju inte så kul. Fast jag mår ju inte bättre av att känna t-shirten spänna över magen heller.

Så nu har jag bestämt mig för att börja träna några gånger i veckan när jag får tid. Har kört i två veckor nu med att power walka som det heter eller så kör jag en halvtimma påden nyinköpta cross trainern framför bolibompa kl 18, det funkar riktigt bra faktist. Redan efter två veckor känner man sig mycket bättre i kroppen. 

/ 3BarnFar